Jag läste nys en sådan hemsk sak på aftonbladet som jag bara måste dela med mig av. Blev faktiskt ledsen av att läsa det.. Ibland undrar jag påriktigt hur folk tänker. Hur mår den här flickan, och kommer hon någonsin att kunna gå vidare från en sådan traumatisk händelse...?!? Idag bor hon på ett familjehem, hon går i skolan och hon har regelbunden kontakt med en psykolog! Inte nog med det så tycker inte barn och ungdomspsykiatrin att Ida är tillräckligt i kris, hon får alltså vänta tre månader på hjälp. Det är familjehemmet som betalar hennes psykologbesök..

 

"När Ida var tolv år fick hon vara pappas lilla fru. Som 13-åring födde hon hans barn.

Ingen utomstående såg vad som pågick."

"När Ida började i den nya skolan var hon 12 år och gravid i sjätte månaden. Men ingen i skolan frågade om magen som växte allt mer. Inte heller undrade någon över hennes sönderskurna armar."

- Jag var för ung för att förstå. När hon sa att det var för sent för abort fick jag panik. Jag kastades mellan att tycka det var jättespännande att bli mamma och rädsla inför det sjuka att min egen pappa var pappan. Inte heller barnmorskan var misstänksam, hon frågade bara om jag fått ut något av sexet.

"På sjukhuset hoppades hon att gynekologen skulle se att hon redan fött ett barn. I stället fick hon en spiral. Under hösten 2005 insåg Ida att den enda som kunde hjälpa henne var hon själv."

För att läsa hela artikeln, klicka här