Under mina år har jag ställts inför livets baksidor. 
Jag har tröstat kvinnor som blivit våldtagna och både fysiskt och psykiskt misshandlade. Jag har lyssnat på förtvivlade unga tjejer och killar som tappat tron på samhället och mänskligheten. Jag har kört kvinnor som under lång tid blivit misshandlade av sina män, till skyddade boende. 
Jag har lyft upp bebisar ur deras spjälsängar och upptäckt att de inte fått en ren blöja på hela dagen. Jag har lyft ner människor som hängt sig när de inte längre orkat med sin vardag. Jag har stått högst upp på Öresundsbron och övertalat personer att livet är värt att leva. Jag har berättat för barn att deras förälder aldrig mer kommer hem. 
Jag har lyssnat på ett litet barn som ringde 112 och viskade ”pappa har nog slagit ihjäl min mamma”

Jag har släpat på människor som varit okontaktbara på grund av droger eller alkohol. Jag har blivit nedkräkt och nedblodad. Jag har blivit bespottad. Blivit slagen, dragen i håret. Hotad med tillhyggen. Jag har blivit kallad alla könsord och svordomar du kan komma på. Jag har blivit hotad så många gånger att jag tappat räkningen. 

Jag har fått höra av tingsrätten att jag ska tåla detta. 

Jag har kastat min lunch ett okänt antal gånger när tjuven härjat bland villorna och jag fått kasta mig ut i jakten. 
Jag har plockat upp delar av människor som valt att avsluta sina liv framför tåget. Jag har kramat brottsoffer och försökt ge någon form av tröst. Jag har pratat med elever, lärare, föräldrar. Jag har varit på ett antal mord och identifierat avlidna på sjukhus. Jag har kört upphittade försvunna barn till deras oroliga föräldrar. Jag har stått i vinterkylan och dirigerat trafik timme efter timme. Jag har varit med när människor möter den absoluta botten. Jag har slagits när jag hamnat mitt i ett upplopp. Jag har gjort mitt yttersta för att både extremhögern och extremvänstern ska få utöva sin demokratiska rätt att få föra fram sina budskap och åsikter. Demokratin har ibland ett högt pris. 
När ingen annan vill eller kan, då kommer vi.

Jag har inte bara rätt att bruka våld. Jag har även en skyldighet att göra det.

Detta är bara en liten del av min vardag. Den ser likadan ut för mina kollegor. Alla kan berätta liknande historier. För detta får en ny polis 21.300:- i månaden. Brutto. Detta är vad vi är värda enligt vår arbetsgivare. Detta är helt oacceptabelt.

Kollegor, vi har ett av de mest komplexa yrken som finns. Vi gör ett bra jobb, vi gör skillnad och jag är stolt över oss. Nu ska vi tillsammans se till att det vi gör värderas rätt.

Det är dags att ge oss en anständig lägstalön. En fjärdedel av alla poliser tjänar mindre än 25.000:- i månaden. Vi är duktiga, lojala och engagerade. Vad är det värt?

Sophia Willander

Polis och ordförande i Polisförbundet i Skåne